ikea

Kisar för att se din ryggtavla reduceras i en punkt, en enda, linjen mellan dig och mig
fortsätter ut i det okända, den fortsätter ut och blir evigt lång, bildar en rät vinkel mot
horisonten, kanske klyver den den, den klyver den, horisontlinjen klyvs som rakbladet
snittar huden, jag vet att du vet, eviga linje, den bildar ett gap men bara ett litet, sedan
fortsätter den ut eller in i det öppna, fortsätter in i det öppna som gapet är ett öppet sår.
Kisar jag ytterligare ser jag det vätskas: När solen försvinner ner i djupet rinner det röda
strimmor längs horisonten. Det rinner röda strimmor i horisonten när solen går ner, den går
ner, ner för trappen till köket där ljuset från kökslampan träffade din panna blank av svett så
att tidens ansikte uppenbarade sig i ditt. Det fanns inget kök, drömmen faller samman som i
ett plockepinn; glömmer eller minns jag, jag minns inte, bygger eller river, liksom tidvattnet
stiger, för tiden sjunker inte: men det gör förstås även tunna skivor glas. I djupet är minnet
ett korthus, jag letar efter bilder av oss, det finns en hel ström, strömmen forsar fram innan
den tillsist mynnar ut i havet i ett mjukt sorl. Så fort jag vidrör bottnen rasar huset enkelt
samman, river upp gammalt slam och gyttja så det yr, jag är yr, blir med ens illamående:
Här luktar surt av tång och fiskfjäll. En sorgens sörja. Sörjer att en gång, men det var
längesedan, en gång var jag två, eller så var jag en som var hel och sedan blev halv. Nu är
resten av mig någon annanstans, kanske i ett annat system, ett system i ett system i en
åtskild värld där essensen bor, där du bor, visst Gilles? Gilles, hjälper du mig att tolka tidens
tecknen, de av en förlorad värld. Förlorar mig åter i köket, koncentrerar den förlorade
världen hit, hit där tiden galopperar; ser den röra sig smidigt i ett öppet landskap, det går så
fort men inte över, aldrig över. Så jag går under, under men bort till fönstret, ställer det på
vidöppen gavel ut mot trädgården. I samma ögonblick som dagen träffar min blanka
pannlob förstår jag att det i själva verket inte varit ljuset som strömmat in, utan mörkret
som ögonblickligen flydde ut. Jag saknar dig, Francoise.